lördag 7 mars 2015

Do you remember the first time? Moths apparently do!

Fun science: we just had an interesting paper published in Ecology Letters about how sexual encounters influence host plant preferences in both male and female moths. This popular scientific report in New Scientist describes fairly well what it's all about.

In this paper, and a previous paper in Ecology, we have studied how host plant preferences in moths are affected by previous encounters with these plants in the larval or adult stages.  In the latest paper, we demonstrated that sexual encounters (mating) on a specific plant increased the preferences of both males and females for this type of plant in subsequent choice situations. After having mated on a specific plant, females were much more likely to pick this type of plant for subsequent egg-laying (even plants that they otherwise shunned). Males were much more likely to search for females (or in this case a synthetic female sex pheromone that we used to fool them) on a specific plant type after having previously mated on this type of plant. Interestingly, this effect did not occur when the adult moths were just allowed to familiarize themselves with the plants in a situation that did not involve mating. So they apparently remember their first time with some fondness!

tisdag 17 februari 2015

Richard III the Usurper King and Mitochondrial Eve

Here is an interesting tidbit for the creation-evolution debate, which concerns the creationist vs. the mainstream scientific takes on the true age of mitochondrial Eve. I may be the first to spot this particular connection, so I'm throwing it out there as a rather hasty blog post.

The infamous king Richard III of England.
Picture from Wikipedia.
I have previously written a blog post (in Swedish) about evidence and how it can be used to confirm or falsify hypotheses. In that blog post I mentioned the case of the missing and found remains of Richard III of England, the ill-reputed usurper and probable regicide (see Rex Factor Podcast). The historical chronicles and the modern archaeological case regarding Richard III are also abolutely fascinating stories all by themselves. In short: the recently rediscovered remains of Richard III were identified by comparisons with mitochondrial DNA from his skeleton and that of two modern-day matrilineal descendants from his sister. I originally used this only as an illustrative example of evidentiary support for a hypothesis, but during a discussion in the Evolution Fairytale Forum it occurred to me that mitochondrial data of this kind also has general relevance for estimations of mutation rates in mitochondrial DNA. Which brings us to the case of mitochondrial Eve. I am indebted to forum member Mike the Wiz for throwing mitochondrial Eve into the discussion (and probably not realizing in advance that by doing this he was biting off a lot more than he could chew).

Estimates of mutation rates (=base substitution rates) in mitochondrial DNA over time have been performed from various sources, based on combined palaeontological, achaeologial, historical and genetic evidence (see e.g. Rieux et al. Molecular Biology and Evolution 2014). Based on these rates, and the overall variation between different human mitochondrial DNA lineages from within and outside Africa (see Wikipedia, Oven and Kayser 2008, Endicott et al. 2009, and Mellars 2006), a time point for their divergence from the last matrilineal common ancestor of all humans can be calculated. These calculations by mainstream science seem to clock in at approximately 200 000 years ago, with the likely point of divergence somewhere in Africa.

However: other studies of mutation rates have yielded substantially higher estimates. These rates are obtained from modern comparisons of changes over a few generations, as determined from pedigrees or cell lines (see e.g. Parsons et al. Nature Genetics 1997; Howell et al. American Journal of Human Genetics 2003; Madrigal et al. American Journal of Physical Anthropology 2012). Creationists have leapt on this to claim that, based on these rates, a better time estimate for mitochondrial Eve would be around 6000-6500 years, bringing her close to their biblical estimate for the time of creation and the biblical Eve. The creationist take on the Mitochondrial Eve story is presented as a factual case (number 4) in Don Batten's list of 101 (supposed) evidence for a young age of the earth and the universe.

Note that the discrepancies between estimates over short-term and long-term time scales are considered genuine, and acknowledged by both mainstream and creationist publications. See an example here from the creationist publication Creaton ex Nihilo Technical Journal / Journal of Creation:

What are we to make of this? How should we then resolve these discrepancies between mutation rates over different time scales? Should either the short-term or the long-term rates be considered artefacts, or is there some explanatory model that would allow us to reconcile these different rates?

The most parsimonious explanation for the observed data, however, is probably that both rates are valid, but that differences between short-term and long-term mutation rates represent two different processes, acting over different time scales. The short-term rates represent the instantaneous frequency of mutations in the mitochondrial DNA molecule, whereas the long-term rates represent what remains in the gene pool after some filtering process has acted on the genetic variation over several generations and removed 90-95% of all mitochondrial DNA variants. Evidence that mitochondrial DNA is subjected to such purifying selection can be found in the differing substitution rates among bases in the first and second codon positions, and the third (synonymous) coding position, respectively (Rieux et al. 2014). This explanation allows us to harmonize the differing mutation rates, and provides strong support that the long-term rates would indeed be most relevant for comparisons over longer time scales. 

When confronted with this very reasonable solution, however, creationists would predictably respond with the usual canard about “observational” science. From the creationist point of view, the case appears shut: The short-term, higher rates should be preferred over long-term rates, ostensibly because they constitute "real" observations, rather than being calibrated estimates based on "evolutionary assumptions". In reality, both time frames are well supported by independent lines of evidence, and both estimates should therefore be considered factual. Anyone arguing this sensible point of view would probably have a hard time to break through the creationist trenches, fortified with rhetoric about evolutionary assumptions being a necessary presupposition for the long-term rates. 

Here is where good old (or bad old) Richard Plantagenet comes to our rescue, literally from the grave. The time frames for the Plantagenet dynasty and Richard’s short reign are not subject to any evolutionary assumptions, but constitute reliable historical facts that could hardly be questioned even by the most ardent creationist. As we have access to mitochondrial DNA from Richard himself, as well as from two independent matrilineal relatives, we can directly calculate a factual mutation rate over medium-range time scales, which can be compared with both short-term and long-term rates. 

The main creationist case for a mitochondrial Eve living roughly 6000 years ago comes from the study by Parsons et al. 1997, which found an unprecedented high rate of 1/33 generations per mtDNA molecule or 2.5 mutations per base pair per million years (2.5 x 10-6  per base per year). The forensic material from Richard and his modern relatives allows us to directly test the validity of the creationist approach to simply extrapolate short-term mutation rates over longer time frames. Have a look at the genealogy of Richard’s matrilineal relatives until the present day, from King et al. 2014:

There is a time span of roughly 550 years between the birth of Richard’s mother Cecily Neville and the modern descendants whose mitochondrial DNA was sequenced along with Richard’s. From this follows that the mitochondrial DNA molecule of each of the modern relatives will have accumulated mutations for roughly 550 years, compared with Richard’s template DNA. This means that we could expect the following number of mutations to have occurred:
16570 (the length of the human mtDNA) x 550 x 2.5 / 1000 000 = 22-23 mutations. 

In the King et al. 2014 study, the scientists sequenced the full mtDNA molecules of both Richard III and his modern relatives and found…wait for it…that the mitochondrial DNA of one relative was identical with Richard’s, whereas that of the second relative differed only by a single mutation! 

This is far from the expected value if the short-term rates were valid, even over a 550-year time span, and constitutes a slam dunk against the validity of the creationist approach to estimate longer time frames based on short-term mutation rates. 

The two mitochondrial DNA lineages of Richard’s modern relatives constituted a single lineage for roughly 115 years, until they split apart with the sisters Barbara and Everhilda Constable in the 1530:s. These two mitochondrial genomes have thus accumulated mutations for a total of 115 + 2 x 435 = 985 years in total. With a single mutation over this time, the mutational rate can be calculated as: 
1 / (1657 x 985) = 6 x 10-8 mutations per base per year. 

This is almost exactly 40 times lower than found by Parsons et al. 1997. It is also very close to the mutation rates of approximately 2-5 x 10-8 found by Rieux et al. 2014, based on different estimates using medium-to-long time frames. The data from the mitochondrial DNA of Richard III and his modern relatives thus constitutes a factual demonstration that mutation rates can approach the long-term rates already after only ca 500 years. This also provides a strong case that purifying selection or some other process is at work to filter out most mutations in the mitochondrial DNA after a very limited time span.
Unlike the long-range mutational rate estimates, the creationists cannot bring out their old canards against the case of Richard III. The estimated rates in this case rests on only three parameters, neither of which can be in reasonable doubt: 

1) The confirmed relationships between the skeleton identified as Richard III and the two modern matrilineal relatives. King et al. 2014 build a very strong cumulative case for this in their paper, based on genealogy, genetics, and historical descriptions of Richard’s battle wounds and the damage and deformities of the skeleton.
2) The genealogy and historical dates of the members of the Plantagenet dynasty and their descendants.
3) The sequences of the mitochondrial DNA molecules from Richard’s skeleton and those of two of his modern-day maternal relatives with strictly matrilineal descent, all of which have been confirmed by means of multiple sequencing. 

Thus, the genetic case for a mitochondrial Eve living more than 100 000 years ago stands stronger than ever. On the other hand: based on the approximately 1 mutations per 1000 years per mtDNA molecule found between Richard and his relatives, the creationist case for a most recent common mitochondrial ancestor only 6000 years ago is more absurd than ever. More cases like that of Richard III could probably be found, in order to strengthen the validity of this approach even further.

When we take a step back and survey the overall situation with regards to biogeographical age estimates for the human species and its populations, we find an amazing consistency between different types of evidence from historical sources, archaeology, paleontology, radiometric dating, and population genetics (Endicott et al. 2009; Rieux et al. 2014). The scientific case for age estimates of the human species does not rest on any “evolutionary presuppositions”, but constitutes a bottom-up reconstruction based on real historical data with a high degree of concordance between multiple independent lines of evidence. 

Let us contrast this scientific success story with the creationist approach to epistemological and scientific consistency. If you recall the original publications by Carl Wieland and CMI, the ostensible justification for preferring modern, short-term estimates for mitochondrial mutation rates was that these represent present-day observations, rather than shady and uncertain values calibrated by evolutionary assumptions. This may seem like an epistemically sound approach, but is it consistent with how the same scientists accept other modern, observed rates in other contexts? (see Age of Rocks for examples):

What is their take on modern, observed rates of radiometric decay?
And modern, observed amounts of C14 in the atmosphere (calibrated tens of thousands of years back by tree rings, sediment varves, and speleotherms)?
Or modern, observed rates of continental spread from the mid-Atlantic ridge?

In those cases they seem perfectly willing to accept any fairy-tale alternative for historical differences in rates, with little or no evidentiary support.

A more cynical, but entirely justified, interpretation of the creationist modus operandi is that they will always favour the alternative that supports their presuppositions and prior commitments to a literalist biblical interpretation. Verily, I say unto you, the level of hypocrisy routinely displayed by the "scientific" representatives of the major creationist organizations would make 
even a hardened pharisee blush.

torsdag 1 januari 2015

Some alternatives for Life, The Universe and Everything

Temporary display of graphic material here. May be expanded to a proper post, eventually.

See here for a context for this image.

Old Earth Creationists likely consider the fossil record as support for their claims. Many main groups of organisms have a strong presence in the fossil record over long times, whereas the transitions may appear tenuous (left image). Old earth creationists believe that organisms have been created and disappeared at different times during the history of the Earth, and that each organism represents a separate creation with no evolution between groups (right image).

Science is in many ways like a puzzle. The ultimate goal is of course to fit pieces together to a greater whole. But in most cases any given piece can also be studied apart from the others.

Different dates for mitochondrial Eve can be obtained from different DNA substitution rates based on phylogenetic comparisons and pedigree-based estimates, respectively...

torsdag 11 december 2014

Genesis och fossilkedjan igen

Här kommer främst några illustrationer och kommentarer som komplement till inlägg på föreningen Genesis facebooksida som handlar om hur "darwinistiska förväntningar" på fossilkedjan ser ut jämfört med observationer av verkligheten...


Så här ser den vetenskapliga standardmodellens beskrivningar ut när det gäller tidsförloppet vi diskuterar. Frågan är vilken tid de andra debattörerna i kommentarsfälten skulle skriva på Y-axeln?

Här är en förteckning av när olika metazoa phyla, eller basala flercelliga djur med olika "body plans" framträder i fossilkedjan. Detta motsvarar en period på flera tiotals miljoner år. Knappast ett "samtidig" eller "plötsligt" uppdykande av alla dessa former, som hävdas i diskussionen.

onsdag 20 augusti 2014

Tillfällig bloggpost som diskussionsreferens

Detta är en tillfällig bloggpost som jag slänger in för att kunna presentera material för en facebook-diskussion (i den slutna diskussionsgruppen Livets frågor https://www.facebook.com/groups/356054751154537). Den kommer förhoppningsvis att ersättas av ett ordentligt inlägg inom kort.

onsdag 11 juni 2014

Ränderna går aldrig ur? Om årsvarv och andra laminerade sediment

Här kommer en tung artikel om varviga sediment, som visar varför det är vetenskapligt klarlagt att det existerar sjösediment som är betydligt äldre än 6000 år eller så, vilket är den ålder för jorden och universum som accepteras av bibliska ungjordskreationister. Förutom att materialet fullständigt vederlägger en ungjordkreationistisk världsbild, så är det också en fascinerande dokumentation av hur väl den vetenskapliga metoden fungerar när den tillämpas enligt regelboken, och en hyllning till den beundransvärda ihärdigheten och precisionen hos många av vetenskapssamhällets företrädare. En stor applåd till alla dessa vetenskapare som sliter häcken av sig för att ta reda på hur världen fungerar. Tack också bland annat till den hemlighetsfulle skeptikern Gamle Egon och Mikael Säker, som har dragit stora lass i en lång och utdragen process när dessa och närliggande ämnen har avhandlats på Twitter, och särskilt också till Anders Jirdén, som har varit behjälplig med en osannolikt stor mängd referenser om sediment, inklusive många av de vetenskapliga referenser som artikeln baseras på.

Varviga sediment uppvisar en laminering som ett resultat av årstidsvariationer i mängd och/eller typ av sediment som deponeras. Denna process ger upphov till cykliska laminära mönster genom vilka man kan räkna förlupen tid i form av enskilda år i en sedimentborrkärna eller i geologiska lager ungefär analogt med årsringarna hos ett träd. Antalet sådana varv (vanligen dubbla lager i form av ett sommar- och ett vinterlager) i sedimenten på enskilda platser kan ofta vara mycket stort: tiotusentals eller till och med miljontals varv. Analogt med årsringar i träd försöker man också foga samman varviga sediment på olika platser till en gemensam kronologi som kan användas för att datera och karakterisera olika geologiska händelser i det förflutna. Varv kan bildas på många olika sätt, så länge det sker genom annuella fluktuationer i sedimentdeposition. Sådana säsongsvariationer ger ofta så tydliga effekter att många olika sediment troligen skulle vara varviga, om det inte vore för att sedimenten vanligen blandas om genom biologisk aktivitet (bioturbation). För att laminära varv ska bevaras krävs speciella förhållanden, som tydlig stratifiering av vattenmassan, och syrefattiga bottnar i djupa sjöar, som förhindrar biologisk aktivitet som annars leder till att lagren utplånas (Ringberg; Anderson 1996; Ojala et al. 2012). I figuren nedan från Ojala et al. 2012 visas ett antal exempel på varviga sediment, vars återkommande annuella cykler är tydligt urskiljbara.

Den oundvikliga slutsatsen av det stora antalet varv på vissa platser är att dessa sediment representerar mycket långa tidsrymder; mycket längre än de ca 6000 år som vanligen accepteras som jordens och universums ålder av företrädare för biblisk ungjordskreationism. Existensen av varviga sediment är med andra ord förödande för den ungjordskreationistiska ståndpunkten. Föga förvånande försöker kreationister på alla upptänkliga vis ifrågasätta existensen av årsvarv. Det finns en hel del allmänna synpunkter på årsvarv kontra andra typer av laminerade sediment, och hur dessa frågor hanteras av ungjordskreationismens företrädare, som kan vara värda en liten fördjupning.

Diskussionen med ungjordskreationisten Erik Scherman om sedimentvarv och deras betydelse har nått fram till den här typen av frågeställningar, och stötestenarna som Erik snubblar över är i många avseenden ganska representativa för den kreationistiska argumentationen. Så vi låter väl Erik definiera frågeställningen:

Så hur vet vi alltså att vi har att göra med cykliska förändringar som motsvarar just ett år?

Det finns framför allt två välstuderade processer som ger upphov till årliga cykliska förändringar med säsongsvariation. Förändringar i vattenflöde från avrinningsområdet över året kan ge stora effekter på mängden och storleken av sedimentpartiklar som deponeras under olika delar av året. Denna process ligger till grund för varviga lersediment som har avsatts under isavsmältningen efter istiden, samt många varviga leror som bildas i anslutning till glaciärer idag. Figuren nedan illustrerar denna process och ger exempel på resulterande varviga leror.

Figuren visar till vänster en illustration över hur varviga leror bildas vid avsmältning från en iskant. Bilden i mitten är ett exempel på en varvig lera från Lyckeby i Blekinge (båda exemplen från Ringberg). Den högra bilden visar en varvig, modern glacial lera i högre förstoring med gränserna mellan vinter- och vårdeposition tydligt utmärkta (från Tufts University).

Den andra huvudsakliga processen som genererar varviga sediment utgörs av typiska säsongsvariationer i produktion av biologiskt material som växtplankton (exempelvis kiselalger) i sjöar. Här finns också verkligen den mycket starka koppling mellan solvarv och sedimentering som Erik efterfrågar. Fysikaliska förhållanden som ger omblandning av vattenmassan med transport av näringsämnen, samt högre vår/sommartemperaturer med mycket solljus ger pålitligt återkommande algblomningar år efter år. Se en allmän modell från Zillén et al. 2003 här:

Slutresultatet är en komplicerad blandning av autoktont (producerat i sjön) och alloktont (från avrinningsområdet) material som bildar sedimentvarv med något olika utseende beroende på omständigheterna. Mörka lager är ofta knutna till vinter- och sommarstagnation, medan ljusa lager kännetecknar omrörningsperioder med stort vattenflöde under vår och höst. Se också ett verkligt exempel från Renberg 1986 här, med varv av olika utseende inom samma borrkärna:

Experiment visar också att sedimenten ofta uppvisar hög reproducerbarhet över olika ytor i samma sjö. De förändras inte heller mycket över tid, vare sig kemiskt eller utseendemässigt, när de väl har konsoliderats, förutom att de kompakteras och i ett längre perspektiv förlorar vatten genom tryck från ovanliggande sediment. En figur från Gälman 2009 visar en enastående överensstämmelse mellan två borrkärnor som tagits med 22 års mellanrum inom ungefär samma del av sjöbottnen:

Det finns alltså många olika typer av kausala samband som gör att man bör kunna förvänta sig säsongsmässiga variationer i bottensedimenten på de flesta sjöar. Ojala et al. 2012 har sammanställt 108 varviga sedimentlängder över hela jorden, varav 81% sträcker sig ända fram till nutid. Enligt Ojala et al. 2012 är 90% av varvserierna i deras databas bekräftade med någon oberoende metod; oftast någon form av isotopdatering som visar en tydlig överensstämmelse med antalet varv. Det finns alltså mycket god förståelse för hur varv blir till och vad som orsakar deras karakteristiska mönstring, och kopplingen mellan årstidsvariatoner och sedimentmönster är uppenbar. Men hur avgör man i praktiken att varviga sediment med årsvariationer faktiskt bildas, och att vissa specifika sediment är varviga?

Vad är alltså rimliga evidenskrav för att slå fast att fenomenet existerar, och demonstrera att verklig varvbildning, med ett varv per år, sker i laminära sediment? Det vore naturligtvis intressant, som Erik önskar, att slå fast sambandet mellan vissa delar av varven och specifika årstider genom experiment med markörer. Men det är långt ifrån nödvändigt för att bekräfta förekomst av årsvarv.  Det vore inte någon liten uppgift att sprida en markör på djupt vatten mitt i en sjö, så att den kan återfinnas med hjälp av sedimentborrningar. Det kräver att man sprider stora mängder material över ganska stora ytor sjöbotten, vilket är betydligt mer komplicerat än att markera en begränsad snöyta för att hålla reda på olika årslager med snö, som man gör då man studerar glaciärborrkärnor. Det finns gränser för hur mycket resurser forskare kan lägga ner för att återuppfinna hjulet när något redan är dokumenterat bortom allt rimligt tvivel. Dessutom kan jag föreställa mig att Länsstyrelsen, eller dess motsvarighet i andra länder, skulle vara tveksam att ge tillstånd till att sprida sådana mängder främmande material i en sjö. Men som vi ska se nedan, så har man, tvärtemot vad Erik påstår, dokumenterat mycket väl när olika delar av en varvsekvens bildas, och det finns det trots allt exempel då man har utnyttjat existerande markörer ungefär på det sätt som Erik efterfrågar.

Så hur kan man med säkerhet visa vad som händer?

Själva varvbildningen kan man bokstavligen studera i realtid genom sedimentfällor på botten av sjöar, vilka fångar upp sediment som deponeras över olika säsonger. Här har man visat varvbildning under två år direkt i ett uppsamlingskärl, och motsvarande sedimentfällor har använts för att karakterisera vilken typ av sediment från olika säsonger som bygger upp varje varv, med enastående repeterbarhet. Material från Ojala et al. 2013, via den webbaserade publikationen PAGES magazine som också har många andra intressanta varvstudier.

Vad gäller produktionen av alger och annat biologiskt material inom själva sjön, så visar studier med sedimentfällor på botten av sjöar också att dessa alger sjunker ned och bidrar till bottensedimentens uppbyggnad, så att sedimenten blir ett arkiv som visar tydliga säsongsvariationer. Exempel på detta visas i figuren  nedan från  Zohary et al. 1998.

Dessa mönster är typiska för i stort sett alla tempererade sjöar, med vissa variationer. Litteraturen är full av exempel på detta, och två olika varianter på samma tema syns i figuren nedan.

Två olika exempel på algblomningar med åtföljande deponering i sedimenten. I den vänstra figuren, från  Goedkoop och Johnson 1996, syns en mycket markerad vårtopp i produktionen av alger och en gradvis ökning under sensommar och höst (A). Algdepositionen, mätt som mängden klorofyll i sedimenten, följer produktionen av alger i vattenmassan mycket väl (C). I den högra figuren, från  Raubitschek et al. 1999 , är mönstret något annorlunda. Den skuggade ytan visar total mängd uppmätta alger på olika djup, medan de svarta och vita linjerna är samma data uppdelade på två olika arter, varav den ena är dominerande. Produktionen av alger har två toppar på vår respektive höst, medan den huvudsakliga depositionen mätt på större djup sker på hösten/vintern. I båda fallen uppvisar sjöarna mycket tydliga säsongsvariationer som utgör klara tidpunktsmarkörer om mönstren skulle bevaras i sedimenten.

Experimenten med sedimentfällor ovan visar redan i realtid hur varven byggs upp, och att det finns en kausal länk mellan förekomsten av kiselalger vid vissa tidpunkter på året och deras förekomst i sedimenten. Kiselalgerna själva utgör med andra ord en alldeles tillräcklig markör för att visa en kronologisk sekvens.

Andra kronologiska markörer utgörs av cykliska kemiska förändringar i bottensedimenten. Järn fälls ut på olika sätt i sedimenten under olika delar av året beroende på syrehalt. De mycket mörka lagren som är knutna till vinter- och sommarstagnation har visat sig vara färgade av utfälld järnsulfid som ett resultat av låg syrehalt (Shchukarev et al. 2008Gälman 2009Gälman et al. 2009).

Att äkta varvbildning sker med ett varv per år har också visats om och om igen i olika fleråriga studier. Ett svenskt exempel av Renberg 1986, med fyra sedimentborrkärnor tagna med frysborr över sex år visar tydligt att ett nytt varv läggs till varje år. Den visar också på mycket god reproducerbarhet av specifika lamineringsmönster mellan olika borrkärnor inom samma sedimentområde.

I Gälman et al. 2008 och Maier et al. 2013 har man gjort liknande undersökningar med 10-13 sedimentkärnor under 27-33 år som visar hur sedimenten byggs på år efter år. Artiklarna visar emellertid inte mer än ett exempel på en borrkärna så jag tar inte upp några bilder här.

Sandman et al. 1990 (se figuren nedan) bekräftade med hjälp av frysborrning med fyra års mellanrum att fyra varv hade adderats till sedimentytan under denna tid. Varven innehöll kiselalger i förväntade mönster i lager motsvarande enskilda blomningar (se dominerande arter till vänster). Varvens ålder bekräftades också med olika isotopmetoder.

Zillén et al. 2003 studerade bottensedimenten i 16 olika värmländska sjöar, och fann fullständigt laminerade sediment i tre av dessa. Strukturen på laminae motsvarade den som kan förväntas vid variation över specifika säsonger, med distinkta sommar- och vinterlager. För att bekräfta att lamineringen motsvarade årsvarv jämförde man också här borrkärnor från flera följande år och konstaterade att ett nytt sådant varv bildades varje år. Varvräkningen kalibrerades också mot C14-dateringar på organiska lämningar som återfanns på olika nivåer i borrkärnan, med god om än inte perfekt överensstämmelse hela vägen:

På samma material har Zillén et al. 2002 också identifierat lager av vulkanaska från specifika utbrott av europeiska vulkaner i förhistorisk tid. Exemplen i artikeln är från Hekla och Kebister, som utgör kända specifika utbrott vars spår har hittats över stora delar av Europa. Detta är bara några exempel på hur olika händelser kan kors-korreleras mellan olika system. Inget av dessa system är isolerade från varandra, utan det råder god överensstämmelse mellan många helt oberoende dataset från olika delar av Europa och i många fall resten av världen. I detta specifika fall finns det diskrepanser mellan två sjöar som pekar på att varvkronologin avviker med en viss felmarginal mellan sjöarna, men den generella överensstämmelsen är god.

Stanton et al. 2010 har fortsatt studera de varviga sedimenten i en av de värmländska sjöarna: Kälksjön, och kopplat varvkronologin till en mängd oberoende data för verifiering. De tydliga varven som finns i Kälksjön har gett en lång, kontinuerlig varvserie som går tillbaka mer än 9000 år. I ett mycket kort perspektiv har Kälksjön kalkats under två år, vilket ger precis den typ av tidsmarkör i form av synligt lager som Erik efterfrågar.I bilden nedan ser man att kalklagren, som deponerats i Oktober vardera året, hamnar i slutet av vardera sommarlagret, strax före brytningen av sommarstagnationen och innan den deponering av alloktont, minerogent material som verkar vara typisk för sjön senare under hösten. Här finns alltså ännu en bekräftelse på att lamineringen i sedimenten speglar en kronologisk registrering av en serie diskreta skeenden.

Författarna arbetar sig sedan metodiskt bakåt när det gäller att verifiera så noggrant det bara är möjligt att varven som man räknar verkligen motsvarar årsvisa förändringar. Genom att jämföra med Halten Cesium-137 i sedimentvarven finner man att 1963 och 1988 års varv motsvarar maximal förväntad deposition från kärnvapensprängningar under 50-60-talen respektive Tjernobyl-olyckan 1986. Inget tvivel om att det går att räkna årsvisa förändringar i dessa sediment, alltså.

När det gäller längre historiska tidsperspektiv så använder man sig av blyföroreningar som uppstått genom mänsklig aktivitet. Mängden bly, och fördelningen av blyisotoper, i nordiska sjösediment och torvmossar följer ett mycket likartat mönster överallt i Europa och stora delar av världen, summerat i figuren nedan från Renberg 2014. Det är ett mönster som återfinns över stora delar av jorden, som ett resultat av historiskt rekonstruerbara mönster av gruvdrift, samt i vår tid storskalig industriell blyanvändning och blyad bensin:

Mycket likartade mönster för blyförekomst får man till exempel då man rekonstruerar tidsföljder i grönländska isborrkärnor som går tillbaka mycket längre än dagens varviga sjösediment. Men det är en annan historia.

En kontroll mot blyhalter i Kälksjön visade att det saknades ett antal årsvarv i sedimentkärnan under de första 1000 respektive 2000 åren. Under vissa år avsätts alltså inte tillräckligt tydliga varv i sedimenten för att ett år ska registreras vid varvräkningen. Men det representerar alltså en viss underskattning av det verkliga antalet år. Det finns inga tecken som tyder på att mer än ett varv skulle bildas per år.

Författarna jämför också med Kol-14-dateringar av växtmaterial från flera olika delar av borrkärnorna för att förankra varvkronologin upp till mer än 9000 år bakåt, till tiden strax efter inlandsisens avsmältning då varviga sediment började deponeras. Varvkronologin och Kol-14-kronologin följer också varandra mycket väl, med undantag för att varvkronologin konsekvent visar en något yngre datering än Kol-14-kronologin. Återigen: ingenting tyder på att mer än ett varv bildas per år.

Liksom allt som glimmar inte är guld, så är inte alla laminerade sediment varviga, det vill säga har en periodisk deponering som motsvarar årsförändringar. Det finns många exempel på laminerade sediment där ett stort antal lager orsakas av episodisk deponering som sker på mindre än ett år. Men sedimentologer är mer än väl medvetna om sådana alternativa typer av laminerade sediment, och det finns goda kriterier för att skilja dem från varviga sediment.. 

Lambert and Hsu 1979 studerade sediment i sjön Walensee, och fann att bottensedimenten var laminerade, men att åtminstone delar av dessa laminerade sediment motsvarade snabb deposition från översvämningar och liknande händelser som dokumenterats med sedimentfällor, med många laminae deponerade på mindre än ett år:

Författarna visar emellertid att det råder stora skillnader mellan de icke-varviga sedimenten i Walensee och äkta varviga sediment, till exempel från Zürich-sjön. De icke-varviga sedimenten från Walensee har mycket otydligare struktur, utan periodiska lager, och saknar de skarpa avgränsningarna mellan olika varv som är typiska för Zürich-sjön:

I ett annat exempel konstaterar Hammer and Stoermer (1997) att laminerade sediment i Third Sister Lake inte är varviga, baserade på sedimentlagrens oregelbundna utseende och det faktum att det inte finns någon periodisk korrelation mellan laminae och förekomst av växtplankton:

Sammansatt figur från Hammer and Stoermer 1997. Sedimentborrkärnor visar växlande lager av ljust lermaterial och mörkt organiskt material, som har mycket variabel tjocklek och ojämnt utseende. Bilden till höger visar förekomst av olika arter kiselalger i ljusa och mörka lager, vilka förekommer sporadiskt och inte uppvisar någon korrelation med mörk och ljus lagerföljd. 

Andra exempel på hur laminerade sediment kan bildas inkluderar massflöden av ler- och vattenblandade sediment, och pyroklastiska flöden av vulkaniskt material som bildas vid vulkanutbrott:

Exempel på gamla pyroklastiska sedimentlager från Lacher See i Tyskland, samt färska sediment från Mt. St. Helens utbrott 1986. Kreationister försöker ofta låtsas som om Mt. St. Helens utbrott utgjorde en ny erfarenhet för geologer, och en utmaning för "uniformitaristisk" geologi. Exempel från den föregående länken visar hur absurt ett sådant påstående är.

Denna typ av laminerade sediment liknar emellertid inte, och är omöjliga att förväxla med, varviga sedimentlager som de som förekommer till exempel i Green River-formationen och andra fossila sjösediment:

Hundratals meter tjocka, gamla sjösediment från Green River, vilka uppvisar laminerade varv som sträcker sig många kvadratkilometer. Till höger en sektion med varvig skiffer från green river som använts som dekoration i väggen på Geologiinstitutionen vid University of Utah. Varvtjockleken hos dessa sediment är extremt tunn; mycket tunnare än de synliga, horisontella laminae som tydligt avtecknar sig i skiffern.

Efter denna nätta lilla inledning till hur laminerade sediment kan formas, så kan vi alltså konstatera följande fakta, vilka har varit kända för geologer i årtionden (inklusive kreationistiska geologer, om de besvärar sig med att läsa litteraturen):

1) Det finns många olika slags skiktade och laminerade sediment, vilka uppkommer genom en mängd olika, kvalitativt annorlunda processer, från långsam, sekventiell deposition till våldsamma massflöden av sediment eller vulkanaska.
2) Närvaron av skiktningar eller laminae i sediment säger alltså  i sig ingenting om hur dessa sediment har uppkommit; endast att någon eller några av många tänkbara processer har varit verksamma.
3) Processen som har skapat en laminär struktur lämnar emellertid spår efter sig. Det går därför att identifiera specifika, karakteristiska egenskaper hos olika slags sediment som avslöjar hur de har deponerats, genom klassisk vetenskap, det vill säga hypotetisk-deduktiv metod. 
4) Som jag har diskuterat i mitt inlägg om evidens, kräver emellertid ett allvarligt menat försök att demonstrera ursprunget till laminära sediment att man aktivt eftersöker evidens anpassade till frågeställningen, det vill säga dokumenterar just de karakteristiska kännetecken som krävs för att skilja mellan alternativa förklaringar.  

När det gäller just varviga sediment som har deponerats över lång tid, så kännetecknas de ofta av följande egenskaper (som vi kan se ovan):
1) En tydlig sekventiell och cyklisk process, där specifika orsaker har lämnat återkommande spår i en serie på varandra följande händelser som återkommer om och om igen.
2) Fördelningen av olika slags material (organiskt respektive minerogent) som kan knytas till processer som pågår i flertalet tempererade sjöar även idag.
3) Förekomsten av mycket skarpt avgränsade lager som indikerar hastiga förändringar i depositionsprocessen (som en isavsmältning kombinerad med snösmältning och tillhörande vårflod).
4) Förekomst av specifika, skarpt avgränsade enskilda händelsemarkörer, som till exempel: lager av tephra (vulkanaska) och turbiditer (ler-eller slamlager som bildas genom vattenflöden som orsakas till exempel av enskilda översvämningar eller jordbävningar) eller kalklager från kalkningsförsök.
5) Förekomst av specifika mörka stagnationslager som är en kombination av organogent material och mycket karakteristiska järnföreningar som fälls ut specifikt vid låga syrehalter.
6) Förekomst av specifika biologiska markörer som är en produkt av deposition av olika planktonorganismer (särskilt kiselalger), vilka uppvisar cykliska populationsförändringar under olika årstider. Detta gäller både förekomst av enskilda sorters alger i olika mängder, och specifika levnadsstadier i deras reproduktionscykel, vilka också är knutna till specifika årstider.
7) God överensstämmelse med andra, oberoende fysikaliska processer som fungerar som alternativa kronometrar.
8) På grund av den enastående reproducerbarheten av samma process över stora ytor i en vattensamling, och frånvaron av brus i form av andra processer som stör den övergripande cykliciteten, så kan man ofta se en utomordentligt hög kontinuitet av mönster i horisontell riktning, med många lager som kan följas horisontellt mellan borrkärnor över tiotals, hundratals, eller tusentals meter trots att de ibland är så tunna som mindre än en millimeter. 

Med denna kunskap i bagaget, låt oss nu gå vidare till ett av de bästa exemplen på varviga sediment som tydligt visar en sedimenthistoria som sträcker sig många tiotusentals år tillbaka, nämligen Suigetsusjön. Suigetsusjön har valts ut för att studera varviga sediment på grund av sina speciella egenskaper som beskrivs närmare här och här.

Placeringen av Suigetsusjön, som gör att den är särskilt lämpad för studier av sedimentvarv: den är djup med tydligt stratifierad vattenmassa, ligger i skyddat läge och med mycket litet externt tillflöde av vatten och sediment. Historiskt sett har det enda tillflödet av vatten varit via den närliggande Mikatasjön, som fungerar som en stor sedimentationsbassäng där merparten av allt utifrån kommande material sedimenterar. Det mesta som deponeras i sedimenten i Suigetsu består därför av biologiskt material som producerats i sjön. Bilden till vänster från www.suigetsu.org. Bilden till höger från Nakagawa et al. 2012 visar bland annat positionen för två olika serier av sedimentborrkärnor.

Många olika borrkärnor har tagits från Suigetsusjöns botten och givit långa serier av årsvarv. I den senaste borrkärnan, tagen 2006 (SG06; Nakagawa et al. 2012), har man från ca 10-45 meters sedimentdjup räknat tiotusentals varv, med avsikten att förankra Suigetsus varvkronologi och Kol-14-mätningar från Suigetsus sediment med den globala, historiska Kol-14-kalibreringskurvan. Resultatet ser ni nedan (modifierat från Davidson and Wolgemuth 2010). Figuren visar förhållandet mellan varv och Kol-14-mätningar från ca 10 m djup i Suigetsusjöns sediment, och deras förhållande till yngre varvkronologier och årsringsmätningar i träd. Vi har alltså en exceptionellt god överensstämmelse mellan två olika, oberoende kronometrar (varv och Kol-14) som validerar antagandet att Suigetsus laminering utgör årsvarv (se punkt 7 ovan).

I borrkärnorna syns tydliga varv, med skarpt avgränsade lager som sträcker sig från tiotals meter till hundratals, och möjliggör jämförelser mellan olika borrkärnor med enastående precision (se punkt 3 och 8). 
Lagren bildar oftast regelbundet återkommande, cykliska par där det ena lagret utgörs av ett karakteristiskt mörkfärgat stagnationslager med kemisk signatur av en utfällning (siderit eller järnspat) rik på mangan och järn (suigetsu.orgKossler et al. 2011), och det andra lagret utgörs av ett nästan uteslutande biogent material bestående av kiselalger (punkt 1, 2, 3 och 5). 
I borrkärnorna finns också tydligt avgränsade händelsemarkörer i form av lager av lera och vulkanaska som visar att sedimenten är ett resultat av sekventiell deponering med många olika enskilda händelser (punkt 4).

Suigetsu-borrkärnor med tydlig laminering i form av årsvarv och enskilda händelsemarkörer som gör att man obehindrat kan matcha flera oberoende borrkärnor (bild från Nakagawa et al. 2012). Mittenbilderna visar enskilda varv (överst) bestående av kiselalgsrika sommarlager och järn-manganrika vinterlager, samt ett lager vulkanaska (nederst) (suigetsu.org). Bilderna  till höger visar två andra händelsemarkörer: tunnare och tjockare lerlager som indikerar översvämning eller större händelser som jordbävningar (Nakagawa et al. 2012).

Det finns 30 tydliga lager av vulkanaska i SG06 (Smith et al. 2013), varav merparten kan knytas till utbrott från kända vulkaner som finns i och kring Japan. De bildar alltså 30 olika, oberoende och tydligt avgränsade händelser som visar att sedimenten i Suigetsu har deponerats i en klart definierbar tidsföljd (punkt 4). Många av dessa asklager kan dateras baserat på tidpunkten för respektive vulkanutbrott. Ett av asklagren, från den koreanska Ullengdo-vulkanen, har också daterats med Ar/Ar-datering direkt från sedimentprovet från Suigetsu, till åldern 10 000 ± 300 år, att jämföras med motsvarande Kol-14-datering av omgivande sedimentlager till ca 10 200 år, vilket ger ytterligare en oberoende bekräftelse på att dateringsmetoderna ger korrekta resultat (punkt 7; Smith et al. 2011

Figuren visar vulkaner på och kring de japanska öarna, som har bidragit till olika lager av vulkanaska som är markerade i sedimentstratigrafin i den mellersta figuren. De högra figurerna visar oberoende datering av sediment och asklager SG06-1288 från Ullengdovulkanen med Kol-14-datering respektive Ar/Ar-datering, med en enastående god överensstämmelse.

Eftersom depositionen av alloktont (utifrån kommande) organiskt och minerogent material till Suigetsusjön är så obetydlig, innehåller sedimenten en ovanligt stor andel biogeniskt, autoktont (lokalt producerat) material. Sedimenten består huvudsakligen av en extremt stor andel kiselalger, som uppvisar en tydlig säsongsmässig variation motsvarande algblomningar och specifika stadier i algernas livscykler, vilka avtecknar sig som regelbundna, cykliska förändringar i sedimenten (punkt 6; Tanimura et al. 2006; Kato et al. 2004

Med anledning av den information som är allmänt tillgänglig om laminära sediment, och om hur vetenskaplig metod fungerar, så kan vi alltså fastslå med all önskvärd säkerhet att:
1) Äkta, varviga sediment som uppvisar årsvisa förändringar existerar och kan identifieras med hjälp av en kombination av tydliga indikatorer. Alla dessa indikatorer är direkt knutna till processer som kan iakttas med observationer och experiment idag.
2) Det finns många identifierade varvkronologier som uppvisar en kontinuerlig varvföljd från sediment som deponeras idag, enligt väl studerade processer, tillbaka till > 9000 år.
3) I Suigetsusjön finns en kontinuerlig varvsföljd i sedimenten från 10 till 45 meters djup som motsvarar ca 40 000 år. Dessa varv är validerade enligt en stor mängd standardkriterier för varviga sediment, vilka sammanfattas i åtta punkter ovan, inklusive oberoende validering av tidsskalorna med två andra metoder (Kol-14 och Ar/Ar).

Notera att varje allvarligt menat försök att ge en alternativ förklaring till dessa varv bör inkludera demonstrationer av alternativa processer som kan skapa samma slags mönster som kännetecknar de kriterier vi använder för att känna igen varviga sediment. Och då menar jag just varviga sediment, till skillnad från alla de tjogtals andra sorters laminära sediment som kan bildas av olika processer.
Eventuella alternativa förklaringar måste inkludera dokumentation relevant för uppgiften. Det räcker alltså inte att peka på ett sediment som uppvisar något slags makroskopiska skiktningar vilka som helst, och säga att man har återskapat en process som räcker som alternativ förklaring till så kallat varviga sediment. Här krävs dokumentation ner på mikroskala av skiktningens utseende, och kemiska och biogena mönster.

Nå; låt oss nu se vilka alternativa förklaringar som Erik Scherman har lagt fram:

OK, vi ser alltså att Eriks försök till förklaringar inte ens kommer i närheten av att utgöra något trovärdigt alternativ:

1) För det första: varifrån kommer Eriks idéer om att dessa olika sjösediment har deponerats av syndafloden? (!) Detta går emot till och med mainstream-kreationismens olika syndaflodsmodeller, vilka åtminstone gör ett valhänt försök att systematiskt relatera modeller till verkliga observationer (även om kvaliteten på modellerna motsvarar ungefär vad en lobotomerad sengångare skulle kunna åstadkomma).

Det finns olika åsikter bland kreationister om var den övre syndaflodsgränsen går, men för det mesta placeras den vid Krita-Paleogen-gränsen (meteoritnedslaget som slog ut dinosaurierna), eller högre upp i cenozoiska sediment (se figur nedan), men aldrig så färska lager som fortfarande mjuka sjösediment.

Vilka observationer och härledningar (enligt hypotetiskt-deduktiv metod) stödjer sig Erik på när han väljer att placera syndafloden bland postglaciala sjösediment? Det vore rimligt att Erik i så fall pekar ut var i de varviga sedimentborrkärnorna man kan iaktta övergången från sedimentdeposition i en turbulent högenergimiljö med hastigt strömmande vatten, till dagens betydligt lugnare depositionsmiljöer.

Kreationistiska syndaflodsmodeller placerar oftast gränsen mellan syndaflodssediment och nyare sediment någonstans vid Krita-Paleogengränsen eller högre upp i de cenozoiska (tertiär-kvartär) lagren, men ingen modell inkluderar mig veterligen postglaciala sjösediment (material från diverse olika sidor: 1, 2, 3)

2) Erik framhåller också ofta i diskussioner ett annat påstående alldeles utan täckning, nämligen att det krävs översvämningar för att deponera horisontella sediment. Som vi har sett i denna artikel är påståendet inte bara helt grundlöst, utan också bevisligen felaktigt, eftersom vi kan se horisontella sediment bildas i realtid och över år och årtionden i vanliga sjösediment. Samma process är uppenbarligen verksam ända ner till bottensedimenten i vissa sjöar, under flera tusen år (eller hundratusentals år; se Malawisjön), så nog kan man säga att vi har i vetenskaplig mening säkerställt att denna process kan avsätta stora mängder horisontella sediment.

Däremot har Erik aldrig visat några som helst evidens för att miljöer av strömmande vatten och översvämningar någonsin skulle kunna uppvisa laminerade sediment av den typ som vi ser förekommer i fallet med dokumenterade sedimentvarv. Så det är även här återigen upp till Erik att faktiskt lägga fram evidens för det han påstår.

3) Erik hänvisar till välkända experiment som har genomförts av den kryptokreationistiske sedimentforskaren Guy Berthault som förklaring till de laminae som förekommer i varviga sediment. Alltså att de skulle ha uppstått antingen genom sortering i strömmande vatten, alternativt genom sedimentationsprocesser i lugnare vatten i slutfasen av syndafloden(?)

Guy Berthault har genomfört en serie försök med flödesbäddar och andra sedimentationsexperiment för att studera hur laminerade och skiktade sediment, extrapolerat till hela lagerföljder, skulle kunna deponeras genom andra processer än de långsamma förlopp som vanligen är huvudförklaringen inom mainstream-geologin. Man kan se olika varianter på samma data presenterade på CMI (också här), Answers in Genesis, vetenskapliga (riktig vetenskap!) originalartiklar, och så vidare. Jag har också hittat minst två videoserier på youtube (se nedan), varav någon eller några har förekommit på den kreationistiska Newtonbloggen och dess kommentarsfält.

Berthault har kritiserats hårt av geologer framför allt därför att han drar alltför stora växlar på sina resultat, av bland andra Kevin Henke, med replik av Berthault och svar av Henke, samt av Alec MacAndrew. Se också här.

Om det verkligen är Guy Berthault som har uttalat sig om radiometrisk datering här, så finns det nog all anledning att avfärda honom som åtminstone fakultativt inkompetent inom geologi, samt med en stark anti-evolutionsbias. Här hävdar han bland annat följande: "Consequently, radioactivity doesn't date the formation of rocks. Moreover, daughter elements contained in rocks result mainly from radioactivity in magma where gravity separates the heavier parent element, from the lighter daughter element. Thus radiometric dating has no chronological signification."

Men det här inlägget handlar inte i första hand om karaktärsmord på Guy Berthault, utan om att hans resultat, samt hur de presenteras i de källor som Erik hänvisar till, har endast begränsad eller alls ingen relevans för frågeställningen. Vad Berthault levererar är ännu några exempel på hur laminerade sediment eventuellt skulle kunna uppstå, men att laminerade sediment kan uppstå på många olika sätt, det visste vi ju redan (se ovan samt här).

Berthaults experiment besvarar inga av de frågeställningar som man skulle kunna begära av en förklaringsmodell som syftar till att beskriva laminae som har liknande egenskaper som just varv. Själva experimenten är inte på något sätt anpassade för att studera den komplicerade sammansättningen av material som utgör verkliga sjösediment (experimentblandningen består oftast bara av två olika, väl separerade storleksfraktioner av material) samt alla de andra egenskaper som kännetecknar äkta varviga sediment (se nedan). Dessutom liknar situationen inte de scenarier som till exempel Erik föreställer sig, med sediment som separerar ut ur en stillnande vattenmassa efter en syndaflod. Flödesbäddarna kräver mycket specifika förhållanden med avseende på sedimentstorlek och flödeshastighet för att producera laminerade sediment, och hur relateras detta till hur de verkliga förhållandena skulle kunna ha sett ut under och efter en syndaflod? Berthaults studier då experimentella blandningar av olika kornstorlekar bildar laminerade sediment i stillastående vatten är inte heller realistisk, då sedimentblandningen tillsätts kontinuerligt under sorteringsprocessen, istället för att sedimentera ut ur en enda suspension som har uppstått genom turbulens.

Den vetenskaplige skeptikern Potholer54 (Peter Hadfield) på Youtube har i en video i all enkelhet producerat en sedimentationsmodell som i många avseenden är mer realistisk (se ca 2:20 och 4:40). Där ser man tydligt skillnaden mellan effekterna av storlekssortering respektive en modell där olika slags sediment tillsätts efter varandra i sekvens.

Berthaults experiment är alltså en artificiell testmodell som i grund och botten är alldeles för enkel och med för få parametrar för att ens kunna besvara de nödvändiga frågorna som rör egenskaperna hos äkta varv. Dessa egenskaper hos varv var kända redan då Berthault gjorde sina experiment. Det fanns alltså inte någon ursäkt, ens när experimenten utfördes, för att underlåta att använda modeller som representerar verkliga förhållanden, genom att till exempel använda äkta varviga sjösediment som substrat, om man avsåg att testa modeller för varvformation. Det är ännu mindre rimligt att kreationister idag fortfarande använder dessa experiment som en rimlig modell för hur äkta varviga sediment bildas. Dessutom har man inte gjort några som helt försök att dokumentera och presentera data bortom de ytliga laminära makrostrukturer som är resultatet av försöken (åtminstone inte i de källor som Erik Scherman hänvisar till). Det finns ingen dokumentation av mikrostrukturer som skulle kunna indikera huruvida egenskaperna hos de experimentellt formade sedimenten liknar dem som är typiska för äkta varv, med avseende på utseendet och parigheten hos enskilda laminae.

Det finns ingen ursäkt för de "vetenskapliga" företrädarna inom de stora kreationistorganisationerna (många av dem så kallade "geologer") som presenterar Berthaults resultat som en lösning på ungjordskreationismens problem med varviga sediment. Endast grav inkompetens eller medvetet bedrägeri kan förklara detta.

För Erik Schermans del illustrerar hans hänvisningar till dessa försök som en tillräcklig förklaring av varviga sediment hur snedvriden bild han har av evidensvärdering. Notera Eriks tvärsäkra uttalanden om att dessa artificiella försök utgör en tillräcklig allternativ förklaring, baserat enbart på lågupplösta fotografier av vagt skiktade sandfraktioner. Notera också vilka påtagliga dubbla standarder som Erik använder för evidens som talar för eller emot hans ungjordskreationistiska föreställningar, när man jämför med de absurda evidenskrav Erik försöker ställa upp för att acceptera existensen av årsvarv. Erik har läst det mesta av materialet kring egenskaperna hos varviga sediment i till exempel Suigetsusjön, och bör alltså veta att hans sorteringsmodell aldrig har kunnat förklara många av de egenskaper som karakteriserar sedimentkolumnen i sjön.

Nu finns det inte några relevanta invändningar från Eriks sida som förblir obesvarade, när det gäller dokumentationen av äkta årsvarv i sediment som sträcker sig över tiotusentals år. Om Erik fortfarande vill hävda att Suigetsusedimenten och övriga varviga sediment har bildats genom snabba sorteringsprocesser under en syndaflod, så bör han återkomma med evidens som visar följande:

1) Dokumentation av specifika evidens som visar spåren och avgränsningen av en global syndaflod i rätt kontext kring sjösedimenten och i borrkärnorna med varviga sediment.
2) Evidens för sortering av åtminstone några tusen lager av laminae från relevanta substrat, inkluderande alla relevanta storleksfraktioner av minerogent och organogent ursprung, över en rimligt stor yta på några tiotal eller hundratal kvadratmeter (inte en separationstratt eller ett mätglas).
3) Existensen av skarpt avgränsade, parvisa laminae  med relevant upplösning.
4) Cyklisk sortering av lager med specifika kemiska egenskaper som motsvarar stagnationslager med utfällning av järnföreningar.
5) Cyklisk sortering av kiselalger och andra planktonorganismer som motsvarar algblomningar och specifika utvecklingsstadier som skiljer sig mellan olika laminae.
6) Separat sortering av helt unika sedimentfraktioner motsvarande rena material av lera och vulkanaska i skarpt avgränsade lager med viss regelbundenhet i sedimentkolumnen.
7) Sortering av ovanstående lager med vulkanaska så att dessa fördelas vertikalt i sedimentkolumnen efter förhållandet mellan olika Argonisotoper.
8) Sortering av organiska rester i form av löv och pinnar i sedimenten, så att dessa fördelar sig vertikalt efter halten av Kol-14.

Glömde jag något?

Det vore intressant att höra hur de stora kreationistorganisationerna skulle reagera om Erik hörde av sig och föreslog att de borde genomföra sådana experiment som en lösning på varvproblematiken.

Om Erik inte har epistemologiskt starkare stöd som motsäger existensen av tiotusentals årsvarv och de medföljande konsekvenserna för Jordens nödvändiga minimiålder, så bör han antingen acceptera faktum eller erkänna att han alltid har kört med dubbel standard för evidens.