Erik Schermans slingrande bland sedimentvarv och radioisotoper

När det gäller psykologiska försvarsmekanismer för att vidmakthålla verklighetsfrämmande trosföreställningar så erbjuder ungjordskreationismen en enastående palett av exempel. Ett av de mer illustrativa exemplen utgörs av ungjordskreationisten Erik Scherman, som i sitt förhållande till sanningssökande personifierar många av de fel och brister som kännetecknar den ungjordskreationistiska rörelsen.

Efter att Erik har publicerat ett blogginlägg: "Evolutionen är en myt" på den kreationistiska organisationen Genesis hemsida, har jag tålmodigt redogjort i kommentarsfälten och på min blogg för de evidens som visar varför evolution är ett faktum medan ungjordskreationism är en idiotisk vanföreställning. Jag har också uppmanat Erik att demonstrera motsvarande jämförbara evidens för sin egen ungjordskreationistiska världsbild, vilket han liksom alla andra ungjordskreationister undviker att göra.

Jag har beskrivit den övergripande strukturen hos evolutionsteorin och dess olika komponenter, för att visa sammanhanget för de evidens som finns. Det inkluderar fossilsortering och radiometriska tidsuppskattningar som stödjer evolution under lång tid och samtidigt falsfierar ungjordskreationism.

Inför dessa argument har Erik tvärtystnat i sina egna kommentarsfält.

Efter att jag konfronterade Erik på Twitter med hans undvikande beteende har konversationen under en ganska lång tid förts på Twitter istället. Den som inte använder Twitter kan kika här för att följa den uppdaterade diskussionen som pågår. Erik har hela tiden slingrat sig och hittat på de mest långsökta ursäkter för att inte acceptera eller ens titta på data. Det har alltså tagit veckor av twittrande utan att nå fram till en konklusion. Du kan följa den uppdaterade diskussionen här:

Erik Schermans 6 dagar av slingrande

Missa inte heller den spännande uppföljaren:
Erik Scherman slingrar vidare

Vem var det som sade att uppföljarna alltid blir sämre med tiden? Diskussionstemperaturen närmar sig kokpunkten i:
Erik Scherman slingrar ånyo

Likt en kreationistisk Alex Forrest vägrar Erik inse när spelet är slut, och fortsätter poppa upp på de mest
skrämmande sätt i:
Erik Scherman Slingrar del IV - Återkomsten

Erik är inte nere för räkning än trots att han vacklar betänkligt under något som borde vara slutstriden:
Erik Scherman slingrar del V - Endgame?

Fällan har nu slagit igen om Erik, då han har fått alla sina relevanta invändningar besvarade, men han snurrar desperat runt och letar efter en utväg:
Erik Scherman slingrar del VI - Fångad i en sedimentfälla


[Har tyvärr behövt dela upp konversationen, då Storify tycks ha gränser för vad man kan exportera i html-format på en gång]

Notera Eriks ständiga vägran att kännas vid evidensen som framför allt har handlat om sedimentvarv kombinerade med kol-14-dateringar och Ar/Ar-dateringar av vulkanaska i olika sjöar. Det är enastående vilka försvarsmurar Erik bygger upp mot obehaglig information. I det avseendet följer Erik samma mönster som den ungjordskreationistiska rörelsen i stort, i det att han bara agerar reaktivt och defensivt. Det finns ingen ansats till att söka upp och konfrontera evidens som potentiellt kan verifiera eller falsifiera alternativa förklaringsmodeller. Alltså rakt motsatt beteende jämfört med ett vetenskapligt förhållningssätt.

Titta själva och se hur ni värderar styrkan hos de här studierna, med en konkordans från flera olika dataserier som stämmer överens mycket exakt. Är det rimligt att avvisa dessa evidens för att sjösedimenten i Malawi- och Suigetsusjön är > 50 000 år?

Nakagawa et al. (2012) SG06, a fully continuous and varved sediment core from Lake Suigetsu, Japan: stratigraphy and potential for improving the radiocarbon calibration model and understanding of late Quaternary climate changes. Quaternary Science Reviews 36: 164-176.

Smith et al. (2011) Toward establishing precise 40Ar/39Ar chronologies for Late Pleistocene palaeoclimate archives: an example from the Lake Suigetsu (Japan) sedimentary record. Quaternary Science Reviews 30: 2845-2850.

Staff et al. (2013) Integration of the Old and New Lake Suigetsu (Japan) Terrestrial Radiocarbon Calibration Data Sets. RADIOCARBON 55 (4): 2049-2058.

Förväntningar på vetenskaplighet

Det är inte alltid lätt att skilja vetenskap från pseudovetenskap, eller helt enkelt icke-vetenskap. Om någon gör anspråk på att föra fram en vetenskaplig ståndpunkt, eller verkar i ett vetenskapligt sammanhang, så bör man emellertid kunna ställa visa minimikrav för att ta det på allvar. Här hoppas jag med tiden kunna utveckla allt fler exempel.

Vetenskap är inte i huvudsak en samling av fakta och teorier, utan dessa är produkten av en process eller metod, den vetenskapliga metoden, för att skaffa kunskap om omvärlden, och det är snarare själva denna process som utgör själva kärnan i vetenskapen. Det finns många åsikter om var gränserna går för acceptabel vetenskap, och den som är intresserad av en grundläggande orientering kan kolla på Youtube-kanalen Sisyphus Redeemed för en intressant serie om vetenskapshistoria. Utan att gå in på detaljer i epistemologins utmarker kan man ändå urskilja många gemensamma nämnare för själva processen som är okontroversiella i vetenskapliga sammanhang.

Grundläggande för vetenskapen är att den ska vara evidensbaserad; det vill säga vila på faktiska observationer eller experiment. Ett av de mest utmärkande särdragen för det vetenskapliga förhållningssättet är emellertid hur sådana evidens hanteras i ett större sammanhang. Själva ryggraden inom vetenskapen utgörs av den formaliserade hypotetisk-deduktiva metoden/modellen för hypotestestning, beskriven närmare i mitt inlägg om evidens.  Grundläggande för denna metod är att man försöker testa styrkan i sin egen förklaringsmodell, eller skilja mellan alternativa förklaringsmodeller, genom att aktivt närma sig just de frågeställningar där den egna modellen har sina svagaste punkter eller konkret kan falsifieras, eller där olika förklaringsmodeller skiljer sig åt så mycket som möjligt.

 

I detta förhållningssätt finner man själva essensen av vad vetenskap handlar om. Även om det förvisso är nödvändigt att kunna leverera positiva evidens som stöd för en förklaringsmodell så ligger ofta fokus i minst lika hög grad på modellens luckor eller svagheter. I arbetet med att styrka respektive falsifera förklaringsmodeller försöker man hitta så många beröringspunkter som möjligt med verkligheten och skärningspunkter med alternativa förklaringsmodeller. Det är viktigt att uppmärksamma alla relevanta positiva och negativa faktorer, analysera dem i deras rätta sammanhang, och utvärdera deras betydelse för förklaringsmodellen. En sådan analys bör peka ut potentiella bekräftelse- respektive falsifieringspunkter och använda dessa för att formulera vilken typ av data och vidare analyser som vore nödvändiga för att föra forskningsarbetet framåt. Det kan av ekonomiska, teknologiska eller andra skäl ibland inte vara möjligt att genomföra observationer eller experiment för att testa sina förklaringsmodeller i praktiken. Varje forskningsprogram med några som helst anspråk på legitimitet bör emellertid baseras på att analysera förklaringsmodellers struktur med målet att kunna redogöra för vad som vore nödvändigt för att de skulle kunna relateras till verkliga observationer.

Om man har en grundläggande förståelse för hur legitim vetenskap fungerar i teori och praktik så blir det uppenbart hur vissa förment vetenskapliga aktiviteter brister i många avseenden. I mitt inlägg om evidens tar jag upp en del specifika exempel på hur evidens används felaktigt. Här försöker jag istället ge en bredare överblick over strukturella problem, framför allt rörande hur ungjordskreationismens så kallade vetenskapliga banerförare ägnar sig åt allt annat än vetenskap. Här kan man med fördel jämföra allmänna strategier och metoder hos de ungjordskreationistiska organisationerna med typiska kännetecken för pseudovetenskap som beskrivs i Wikipedia-artikeln.

 

En grundläggande egenskap som kännetecknar kreationistsamfundets släpande i vetenskapens kölvatten är dess osjälvständighet. Det finns egentligen inget fristående ungjordskreationistiskt forskningsprogram, även om de stora kreationistiska organisationerna lägger ned stor möda på att skapa en vetenskaplig fasad. Avsikten är att övertyga både sig själva och sina donatorer (den huvudsakliga källan till deras finansiella resurser) att de framgångsrikt bedriver den goda kampen genom att likt David mot Goliat besegra vetenskapssamhället på dess egen hemmaplan.
I själva verket är kreationistsamfundets verksamhet i grunden reaktiv och defensiv, då man ägnar en oproportionerligt stor del av sin verksamhet åt att försöka iscensätta en missvisande kreationistisk vinkling på vetenskapliga data. Kreationisterna förhåller sig i detta avseende  till vetenskapssamhället som gravplundrare på jakt efter krimskrams, eller som en flock gamar som kretsar över vetenskaplig produktion av data för att sno åt sig några köttbitar som de anser stöder deras verklighetsbeskrivning. Kreationistsamfundet brukar ofta hävda att "vi använder oss bara av samma data som evolutionisterna, vi tolkar bara data annorlunda". Om ni läser inlägget om evidens och hur de används i förhållande till en vetenskaplig frågeställning, så förstår ni förhoppningsvis hur felaktig en sådan inställning är i grunden. Ett legitimt vetenskapligt forskningsprogram är inte uppbyggt på att passivt sitta och vänta på att evidens ska trilla ner som smulor från ett middagsbord, utan på en aktiv strategi där man aktivt söker upp testbara förväntningar som kan härledas från ens egen specifika förklaringsmodell.

En klassisk varningssignal för ett forskningsprogram med typiska pseudovetenskapsvibbar, som också är typisk för, ungjordskreationisternas forskningsverksamhet, är en obalans mellan verifiering och falsifiering. Kort sagt: kreationistsamfundet ägnar en oproportionerligt stor ansträngning åt att enbart försöka bekräfta sina egna förklaringsmodeller (utan att egentligen sätta dem på prov). Man uppvärderar alltså alldeles för mycket data som tycks stödja den egna föreställnignen, och ignorerar sådant som skorrar illa. Samtidigt letar man ensidigt efter förmenta svagheter i evolutionsteorin på ett sätt som gör att man dammsuger litteraturen efter enstaka udda anomalier och alla detaljer som vetenskapen för närvarande inte har någon förklaring till. Här handlar det inte alls om någon balanserad analys, utan man ägnar sig helt åt att sila mygg och svälja kameler när man jämför vetnskapliga förklaringsmodeller med ungjordskreationistiska.

 

Om evidens och dess förhållande till en frågeställning

Den vetenskapliga metoden bygger på att man systematiskt utarbetar hypoteser vilka accepteras eller förkastas baserat på evidens. Evidens utgörs av olika slags observationer, vilka kan antingen motsäga eller vara i överensstämmelse med de förutsägelser eller förväntade konsekvenser som en hypotes för med sig. Om man vill vara väldigt petig så kan man hävda att evidens bara säger något om just det särskilda fallet, eller den enskilda observationen, som de förknippas med. Emellertid brukar man extrapolera utanför existerande data i många fall, dvs hänvisa till allmängiltiga principer och en lagbundenhet hos universum som gör att evidens fungerar som generell bekräftelse långt utanför enskilda fallstudier. Det är dock värt att komma ihåg att om man försöker extrapolera till en situation vars förutsättningar är väsentligt annorlunda än den då observationerna gjordes, så kan deras värde vara mycket tveksamt.

I ett idealiskt skolboksexempel så lägger man fram en hypotes, jämför med andra tänkbara hypoteser, och härleder sedan en eller flera förväntade konsekvenser, eller förutsägelser, som borde kunna observeras om - och endast om - ens egen hypotes stämmer. Sedan går man och gör just de specifika observationer eller experiment som är skräddarsydda för att testa hypotesen. Baserat på utfallet av observationer/experiment så kan hypotesen antingen förkastas eller accepteras tills vidare, i väntan på att någon ännu bättre hypotes framkastas. Klappat och klart.

I det ideala fallet står evidens med andra ord ofta i ett symbiotiskt förhållande till just de hypoteser de är avsedda att testa. Det vill säga: de evidens som efterfrågas är styrda av frågeställningen, och inriktade på att verifiera eller falsifiera just denna specifika fråga.

Emellertid är livet långt ifrån alltid en sådan dans på rosor. Ibland får man nöja sig med evidens som inte är skräddarsydda för att i ett svep besvara just ens egen frågeställning, utan det kan utgöras av indicier hoprafsade från alla möjliga håll. När det gäller att bena ut historiska förlopp, till exempel, så får man ofta hålla till godo med vad som bjuds. I praktiken kan mycket av bevisprövningen göras genom att man bedömer rimligheten hos olika hypoteser genom att jämföra med redan kända evidens. Förmodade konsekvenser av olika hypoteser kan härledas som ett slags retrodiktion gentemot ett redan existerande observationsmaterial, snarare än prediktioner avsedda att jämföras mot kvalitativt nya observationer som medger oberoende tester där utgången inte är känd på förhand.

Det kan också av olika anledningar vara praktiskt omöjligt att göra de experiment eller observationer som krävs för att testa ens hypotes (se strängteori som exempel). Observationerna kan utfalla så att de delvis ger stöd åt den ena, än den andra hypotesen - kanske därför att de förväntningar man hade på möjliga utfall egentligen var felaktiga. Olika hypoteser kan också ge så pass likartade förutsägelser att det kan vara svårt att skilja dem åt med hjälp av tillgängliga evidens. Då bör man tills vidare inte heller föredra något av alternativen, ifall inte det är uppenbart att någon hypotes kan hävdas ha lägre trovärdighet av andra orsaker - till exempel att den bygger på många fler obevisade antaganden (se Occams rakkniv).






Den illa beryktade kung Richard III

av England. Bild från Wikipedia.

Bevisvärdet hos evidens behöver inte heller vara symmetriskt, så att det kan användas för att både verifiera och falsifiera en hypotes - ibland duger det mest till antingen det ena eller det andra. Ett intressant exempel är fallet med de förmodade kvarlevorna av den siste kungen av ätten Plantagenet Richard III, vilka hittades vid en utgrävning av resterna av Greyfriars Church under en parkeringsplats i Leicester. Skelettets specifika deformiteter och stridssår, samt dess placering, stämde ganska väl med krönikornas berättelser om Richards utseende och hur han ska ha stupat i sin sista strid och begravts. Den slutliga bekräftelsen, bortom allt rimligt tvivel, på kvarlevornas identitet utgjordes emellertid av genetiska jämförelser. Mitokondrie-DNA hos skelettet matchade det hos två oberoende förmodade matrilineära nutida släktingar till Richard. En sådan match vore mycket osannolik om det var fråga om någon annans kvarlevor - alltså har vi ett mycket starkt evidens för att det verkligen är fråga om Richards skelett. Men hur vore det om det inte fanns någon överensstämmelse mellan de olika DNA-proverna, särskilt om man bara hade tillgång till en enda nutida släktlinje att jämföra med? Då hade det blivit knivigare. Även om genealogerna hade gjort ett mycket gott arbete med att spåra släktlinjer så låter det inte helt osannolikt att någon förmodad kvinnlig släkting felaktigt kan ha noterats i referenspersonens ättelinje. En eventuell negativ matchning mellan DNA-proven skulle alltså inte nödvändigtvis falsifiera hypotesen att det var kung Richards skelett - det beror på hur mycket man kan lita på genealogin.

Ett ännu mer asymmetriskt evidensförhållande råder om man skulle jämföra den manliga y-kromosomen nedärvd på den patrilineära sidan. En positiv jämförelse med förmodade patrilineära släktingar vore fortfarande ett mycket starkt argument för att skelettet är Richards. Å andra sidan förmodar jag att de flesta håller med om att ett negativt resultat lika gärna skulle kunna vara konsekvensen av ett okänt utomäktenskapligt faderskap i referenspersonens ättelinje.
Ett delvis omvänt förhållande råder ofta om man till exempel vill kontrollera föräldraskap med hjälp av blodgruppstillhörighet (ja, det som fanns till hands för typ flera årtionden sen). Då kan man i vissa fall utesluta föräldraskap i situationer där barns blodgrupper inte stämmer med att de ska ha nedärvts från en tilltänkt förälders. I de flesta fall då barns och föräldrars blodgrupper stämmer överens är emellertid inte blodgrupperna så ovanliga att det kan bekräfta föräldraskap med någon större säkerhet.

Vad olika slags evidens kan (och inte kan) berätta om olika frågor

Nu kommer vi till själva huvudpoängen med det här inlägget: en serie åskådliga exempel på hur evidens används, och vad olika slags evidens kan ge oss för information i olika frågeställningar. Framför allt skapelse-evolutionsfrågor, vilka ibland bjuder på så underbart illustrativa exempel på hur evidens vantolkas eller inte används på ett korrekt sätt i förhållande till frågeställningen. Läs och njut - eller förfasas om ni så önskar - över vissa av dessa exempel. Jag hoppas kunna fylla på efter hand med relevanta exempel, allteftersom jag hinner bearbeta dem. För mer övergripande förväntningar på vetenskapligt förfarande, se här.

Bevisbördan
Om man hävdar ett specifikt sakförhållande, till exempel att något existerar, att något ska ha hänt, eller att någon specifik princip gäller, så ligger i allmänhet bevisbördan på den som hävdar detta. Det är en grundläggande konvention för att över huvud taget möjliggöra rationell diskurs. Utan en sådan konvention vore det fritt fram för vem som helst att lägga fram ett oändligt antal påståenden, utan något som helst positivt stöd, och sedan överlåta ansvaret på andra att försöka vederlägga dem.

Negativ bevisföring och falska dikotomier
Det är inte helt ovanligt att folk argumenterar genom att attackera alternativa hypoteser istället för att lägga fram positiva evidens för sin egen hypotes, enligt den medvetna eller omedvetna devisen "allt som är negativt för alternativa hypoteser är positivt för min favorithypotes". Så är dock sällan eller aldrig fallet; man bör genast bli misstänksam om någon framför allt ägnar sig åt negativ bevisföring istället för att bygga sina argument på positiva evidens som stödjer den egna ståndpunkten. Det finns kanske rentav skäl att misstänka att deras ståndpunkt egentligen vilar på mycket skakig grund.
Negativ bevisföring kan i princip understödja en giltig argumentation om man ställs inför en äkta dikotomi av två, och endast två, ömsesidigt uteslutande alternativ. I så fall vore ju en faktor som talar mot ett specifikt alternativ indirekt ett stöd för det andra alternativet. Emellertid torde det ytterst sällan vara befogat att förutsätta att man känner till alla möjliga alternativ. Både filosofiska försiktighetsprinciper och vetenskaplig praxis talar generellt emot att utesluta ytterligare möjligheter även om man inte just nu kan föreställa sig vilka dessa skulle kunna vara.

Ungjordskreationister brukar i praktiken vara mycket ovilliga att försvara sina egna ståndpunkter med positiva evidens, utan  ägnar sig framför allt åt ensidig negativ bevisföring mot evolutonsteorin i allmänhet, i tron att det utgör ett stöd för deras alternativ. Detta stundom trots ganska storstilade ambitioner att bete sig annorlunda. De motiverar ett sådant förfarande genom en mer eller mindre uttalad falsk dikotomi mellan evolution och "skapelse" baserad på en ekvivokation (se egen rubrik nedan):
Johannes Axelsson: "När det gäller ursprungfrågan så finns det dock bara två huvudalternativ. Antingen har allt uppstått genom naturliga processer (evolution) eller så har det skapats. Att därför visa hur vetenskapliga observationer talar mot att allt har blivit till genom naturliga processer (t ex när naturliga processer motverkar att ämnen slår ihop sig) utgör därför automatiskt ett argument för skapelse."
Carl Werner: "There are basically two models of how life came about: The evolution model suggests that chemicals coalesced and formed a living single-cell almost four billion years ago and then this changed over long periods of time into all other living things. Examples of evolutionary changes include a dinosaur into a bird, or a four-legged land mammal into a whale. The other model, creation, suggests that an external supernatural being (God) created all of the various types of animals and plants at once, and these organisms have changed little over time, other than variations within a basic type."

Bland kristna apologeter finns det många exempel på negativ bevisföring när det gäller olika argument för Guds existens. Ta till exempel Matt Slick, som förespråkar något som brukar benämnas det Transcendenta Argumentet för Gud (TAG). Jag har inte plats här att gå igenom TAG i detalj, men vill hävda att det bygger helt på osubstantierade och troligen falska dikotomier som Slick försöker dumpa över på meningsmotståndare att försöka vederlägga. Fraser som den här borde få alla skeptiska varningsklockor att ringa (min emfas): "If we have only two possible options by which we can explain something and one of those options is removed, by default the other option is verified..."

Ekvivokation och oprecisa begrepp

Grunden för den falska dikotomin mellan evolution och "skapelse" som nämns ovan är en ekvivokation där man försöker släta över de många alternativ som egentligen ryms i begreppet "skapelse", När man hör folk tala om skapelse så kan det ibland vara svårt att veta om de hänvisar till en allmän föreställning om att något övernaturligt väsen på något ospecificerat sätt skapat liv eller styrt dess utveckling på något sätt, eller en bokstavstrogen biblisk skapelseberättelse. Ungjordskreationister försöker ofta skyla över att deras egen extrema ståndpunkt inte alls utgör det enda alternativet, och inte generellt stöds av argument mot en strikt materialistisk evolution (vilka ofta är av typen intelligent design-argument som är förenliga med många andra tänkbara varianter av evolution).

Non sequiteur genom omvänd implikation och bristande exklusivitet

Omvänd implikation och bristande exklusivitet i hypotesernas förutsägelser är en epidemiskt vanlig variant av non sequiteur hos kreationister. Det här är ett klassiskt felslut av typen "om p så q. Vi observerar q, alltså p.", som ofta används som osubstantierat stöd för ett visst påstående. Om en viss händelse inträffar kan vi förvänta oss ett visst resultat. Vi observerar ett sådant resultat, och alltså antar vi att just denna händelse har inträffat, trots att det finns många andra tänkbara förklaringar till  det observerade fenomenet.  Bland kreationister dras långsökta argument av den här typen ofta fram som påhittat stöd för en syndaflod. Argumentet är vanligen av formen: Syndafloden var en stor översvämning med mycket strömmande vatten. Översvämningar/Strömmande vatten orsakar ofta vissa effekter, inklusive sorterar sand/sten/grus eller begraver drunknande djur. Förekomsten av vattensorterade material och begravda organismer i fossilkedjan används som argument för en syndaflod, trots att ingenting tyder på annat än att dessa representerar lokala, tidsbundna händelser som inte är väsensskilda från liknande fenomen som vi kan iaktta idag. Sådana låtsashypoteser med deduktioner som inte alls är specifika för den tänkta hypotesen används på många olika sätt av kreationister. 

Se till exempel följande exempel från Newtonbloggen:

Ja, och hur kan man tänka sig att detta har skett på något annat sätt än genom en global syndaflod? Eftersom samma fenomen utgör en trivial företeelse orsakad av vanliga vågskvalp på de flesta stränder, så faller ju syndaflodsjämförelsen omgående platt till marken:

" Louis Pasteur visade att liv inte kan uppstå ur död materia" - "Lagen om Biogenes - Liv kommer alltid från liv" - Blablabla..
Det här är en riktig klassiker, i ordets rätta bemärkelse, som dras fram med monoton regelbundenhet av kreationister av olika slag. Det är ett typexempel på hur man försöker använda evidens för att stödja ett påstående som går långt utanför den usprungliga frågeställningen och extrapolera resultaten till helt andra omständigheter än de som försöket motiverar.
Louis Pasteur och andra forskare motbevisade den specifika föreställningen om uralstring, vilket innebar att man trodde att liv i form av mikroorganismer, mögel och fluglarver bildades helt spontant ur organiska material när dessa lämnades att ruttna. Han visade att om man steriliserade buljong i en glasflaska och förhindrade att mikroorganismer eller andra organismer utifrån fick tillgång till substratet så uppstod inga organismer i flaskan. Slutsatsen blev att det liv som tycktes uppstå spontant i organiskt material egentligen härrörde från sporer eller ägg av redan existerande organismer.

Bilder av de ursprungliga flaskorna som Pasteur använde. Fortfarande ingen uralstring här!
Från http://science-abroad2012.blogspot.se/2012/07/comte-coma-part-i.html

Men vad Pasteur gjorde var att motbevisa ett mycket specifikt påstående: Att liv uppstod spontant nästan omedelbart under nästan vilka omständigheter som helst. Hans försök säger ingenting om möjligheten för liv att uppstå under andra tänkbara omständigheter, till exempel sådana som bör ha rått under jordens tidiga historia, eller andra tänkbara möjligheter som efterforskas kring olika former av abiogenes.
http://www.jackscanlan.com/2009/03/cb000-pasteur-proved-life-only-comes-from-life/

Radiometriska förväntningar

Det finns många sätt att jämföra förväntningar från bibliska skapelsemodeller med en vetenskaplig standardmodell. Jag har tidigare skrivit generellt om fossilfördelningar och hur de ser helt annorlunda ut än vad man kan förvänta sig från en biblisk syndaflod. Jag har också beskrivit några mer detaljerade fall med avseende på hur fördelningen av arter och släkten i de sedimentära bergarterna kan förväntas se helt olika ut under dessa två skilda scenarier, och att jämförelsen utfaller helt till den vetenskapliga standardmodellens fördel.

En annan jämförelse handlar om vad man kan förvänta sig i fråga om radiometrisk "ålder", med avseende på fördelningen av radioaktiva ursprungs- respektive dotterisotoper i olika vulkaniska mineral i sedimentlagren. Jag förutsätter att läsarna har viss bekantskap med principerna bakom radiometrisk datering. Om vi alltså gör det enkla antagandet att vi har en konstant sönderfallshastighet och isotopiskt slutna system, vad kan vi alltså förvänta oss för mönster?

Här nedan återger jag grafiskt två olika representationer på y-axlarna av två olika diagram av hur det bör se ut med avseende på tid och sedimentdjup på jorden om det bibliska skapelsescenariot gäller. Notera att syndafloden upptar en mycket kort andel av den totala tiden sedan jordens skapelse, men en stor andel av den totala mängden sedimentära och vulkaniska bergarter.

På x-axlarna till diagrammen finns motsvarande radiometrisk "ålder", som vi helt enkelt kan representera som förhållanden mellan vissa olika isotoper i vulkaniska mineral, som man kan förvänta sig. Dessa förväntade isotopförhållanden och deras fördelning i sedimenten kan ritas in som linjer i diagrammen nedan.

Hur borde det alltså se ut i sedimentföljden med avseende på relativa förhållanden mellan olika isotoper i olika mineral, under ett bibliskt scenario, om vi antar de förhållanden som beskrivits ovan?

Och om vulkaniska mineraler bland dessa sediment istället bildats under ett vetenskapligt standard-scenario? Hur borde det då se ut?

Det här är en fråga jag just har ställt till den ungjordskreationistiske bloggaren Erik Scherman, och det ska bli intressant att se hur han svarar. Den som vill kan ju roa sig under tiden med att själv rita linjer i dessa diagram och förklara varför de borde se ut på ett visst sätt.

[Uppdatering 2014-03-15] Det känns nu rimligt att anta att Erik Scherman inte vill åta sig den enkla uppgiften att beskriva sina egna förväntningar rörande isotopfördelningar i den geologiska kolumnen under ett ungjordskreationistiskt scenario. Erik har inte svarat på flera påstötningar rörande detta under vår konversation på hans blogg. Jag kör därför vidare på egen hand, och kommenterar också på Eriks blogg. Så håll i er, för nu går det undan…

I den vänstra figuren, som helt enkelt speglar ett linjärt tidsförlopp på y-axeln, så blir det så klart ett motsvarande förlopp på x-axeln. Förhållandet blir alltså en rät linje diagonalt genom hela diagrammet. När det gäller själva de geologiska avlagringarna, så utgör de tänkta syndaflodsavlagringarna en oproportionerligt stor del av dessa avlagringar. Samtidigt motsvarar syndaflodsförloppet endast ett ögonblick av jordens historia, även under de ynkliga 6000 år som hävdas av ungjordskreationister. Förhållandet borde därför på en höft se ut ungefär som linjen i det mellersta diagrammet. En vetenskaplig förväntning ser i grunden helt annorlunda ut. Här förväntar man sig att sedimentlagren i sin helhet speglar ett någorlunda linjärt tidsförlopp, och man förväntar sig en rät linje där kreationisterna borde förvänta sig en knyckig sådan.

Eftersom de absoluta tidsskalorna enligt de två förklaringsmodellerna är så pass olika borde de verkliga förhållandena i själva verket se ut ungefär så här:

Dags för en reality check. Hur ser då verkligheten ut? Jo, den ser naturligtvis ut så som man kan förvänta sig enligt den vetenskapliga modellen - eftersom denna bygger på vetenskaplig evidens, och inte verklighetsfrämmande fantasier.

Ungjordskreationisterna försöker på alla möjliga sätt ifrågasätta radiometriska data, eftersom de naturligtvis inte uppskattar den käftsmäll som dessa utgör för deras förklaringsmodell. Historiskt sett har deras invändningar ofta handlat om att hitta förmenta anomalier och diskrepanser i vetenskapliga uppskattningar av åldern på olika material. En klassisk strategi har varit att ta unga mineralprover från historiska vulkanutbrott (som vi alltså har en exakt ålder för) och visa att de ofta ger mycket äldre tidsuppskattningar (miljoner år!?) än provernas verkliga ålder. "Om man inte kan lita på mätningar på prover som man vet har en viss ålder, hur kan man då över huvud taget lita på radiometrisk datering?" frågar sig ungjordkreationisten retoriskt.

Sådan jakt på anomalier har emellertid mycket lite med vetenskap att göra, eftersom vetenskapen förlitar sig på stark konkordans eller överensstämmelsse mellan många oberoende metoder för att fastställa åldern på mineral och relatera sådana data till deras fördelning i jordskorpan.

Geologen John Woodmorappe (pseudonym för Jan Peczkis) är en av de mest flitiga författarna och en av de största lurendrejarna bland de ungjordskreationistiska stödtrupperna. Woodmorappe har ägnat mycket svett och möda åt att ifrågasätta grunderna för radiometrisk datering. Han har bland annat publicerat en klassisk sammanställning av hundratals så kallade anomalier bland vetenskapliga uppskattningar av åldern på olika mineralprover, där de uppmätta isotopförhållandena indikerar en felaktig ålder jämfört med konsensus-uppskattningar (Woodmorappe, John, 1979. "Radiometric Geochronology Reappraised", Creation Research Society Quarterly 16:2, September 1979, p. 102-129).

Läsaren av artikeln kan säkert få skrämselhicka när hen ser avvikelser på flera miljoner år från förväntade värden. Emellertid är denna sammanställning inte ett hot mot metoderna för radiometrisk datering (så som Woodmorappe avsåg), utan i själva verket ett extremt starkt stöd för deras grundläggande riktighet. Den outtröttlige geologen Glenn Morton har besvärat sig med att plotta de uppmätta värdena mot de förväntade, och då ser man att dessa data i själva verket, på det stora hela, visar ett utomordentligt starkt samband mellan prediktioner och uppmätta värden:

Betänk att detta garanterat är ett mycket selektivt urval bland de absolut värsta dateringarna som Woodmorappe har lyckat skrapa fram ur den vetenskapliga litteraturen. För varje punkt i detta diagram finns många totals till hundratals dateringar som ligger som en smäck längs den förväntade linjen. Trots detta skeva urval utgör dessa data ett starkt statistiskt stöd för den vetenskapliga modellens riktighet. Jag har inte tillgång till värdena i figuren, så jag kan inte räkna på det, men gissningsvis så uppvisar detta dataset en enormt stark statistisk signifikans i form av såväl P-värde, korrelationsfaktor (R) och effektstorlek. Detta är data som jag som ekolog oftast bara kan drömma om i form av välplacerade datapunkter. Detta material bekräftar alltså den grundläggande fördelningen av isotoper i jordskorpan, så som den beskrivs av vetenskaplig konsensus. Det borde alltså vara ett överspelat kapitel bland kreationister att ifrågasätta data så som de faktiskt ser ut.

Den kreationistiska RATE-gruppen (Radioisotopes And The Age of the Earth) har också kapitulerat inför det enorma datamaterialet, med dess höga konkordans från många oberoende mätmetoder. I sin grundläggande analys (citerad av geologen Kevin Henke) så medger man att data visar att ett radioaktivt sönderfall motsvarande miljarder år av radioaktivitet faktiskt har ägt rum i jordskorpan. Naturligtvis lägger de sig inte platt och erkänner att detta faktiskt motsvarar några verkliga åldrar. Nej, de har sina egna orimliga förklaringar till hur detta sönderfall har skett inom ramen för de 6000 år som deras skapelsehistoria medger. Men det får vi diskutera en annan gång.